Uppsatsen genomför en tydlig och välstrukturerad kvalitativ studie av relationen mellan små och medelstora företag (SMF) och immaterialrättsliga tjänsteleverantörer (IPSPs). Genom intervjuer med både företag och IP-konsulter belyser arbetet ett centralt och praktiskt relevant problem: de bestående kunskapsskillnaderna och den strategiska begreppsförvirringen mellan parterna. Detta gör resultaten särskilt värdefulla för Sepafs medlemmar och deras kunder.

Studien visar hur IP ofta behandlas som en perifer fråga i SMF och hur IPSP:er i sin tur främst erbjuder operativa tjänster snarare än strategiskt stöd. En viktig bekräftelse är att patent i många fall används för sitt signalvärde – exempelvis gentemot investerare – snarare än för sitt juridiska skydd, vilket riskerar att driva fram suboptimala beslut. Analysen genomförs med metodologisk stringens och Gioia-metodiken används på ett sätt som tydligt kopplar empiri till teori.

Särskilt intressant är förslaget om att skapa en ny typ av konsultroll som kombinerar affärsstrategi och IP-kompetens. Detta är ett konkret bidrag som adresserar de strukturella hinder som uppsatsen identifierar, inklusive bristande kommunikation, felriktade incitament och begränsad förståelse för hur IP faktiskt används i SMF:s affärer. Uppsatsen pekar också på framtida utmaningar kopplade till AI-baserade tjänster och automatisering.

En central fråga som vi i branschen själva lämnas att svara på är hur en sådan integrerad konsultverksamhet kan byggas in i den traditionella IP-byrån, där kultur, incitament och arbetssätt i dag starkt präglas av sina av omvärlden och historien satta traditioner.